Dubbelklicka här för att lägga till din egen text.

Det blev en lång period av John Mayall som tärde på mina musikvänner men det blev mera blues från ett annat land också nämligen USA och alla fantastiska bluesmusiker där

bla. BB King och dom andra kungarna Fredie King och Albert King.

Ja John Mayall ja under åren 1963 till 1969 omgrupperades Bluesbreakers 9 gånger med mer eller mindre kända namn.

När jag såg John Mayall and The Bluesbreakers i Karlstad och Karlskoga 1987 så hade han med sej två då inte så kända namn nämligen CoCo Montoya och Walter Trout som i Bluesbreakers verkligen fick blomma ut. Två fantastiska spelningar.

Jag fortsätter på temat ”stora poeter” och kommer till Cat Stevens, Paul Simon 0ch Leonard Cohen.

Paul Simon och hans duo-kompis Art Garfunkel har spelat in 5 studioalbum innan dom blev ovänner men blev sams igen. Min första av deras samling blev SOUND OF SILENCE det var min första LP som jag köpte för egna pengar 1966. Man fick flitpengar i skolan på den tiden. Paul var poeten Art var ett bra komplement på sång. Paul fortsatt att skriva och spela ni många skivor på egen hand och gör så fortfarande.

Leonard Cohen var också en stor poet av det lite lågmälda måttet. När hans live-skiva SONGS OF LOVE AND HATE kom 1971 satt jag och min kompis i hans fars bil en Cortina GT som hade bilradio. Vi hade parkerat utanför Skattkärrs ordenshus och skulle just gå in när radion spelade Leonards nysläppta skiva. Där blev vi sittandes i vad jag mins tre låter på rad. Jösses vad bra han var. Det blev många Leonard Cohen efter det.

Cat Stevens Catch Bull At Four kom 1972 när jag gjorde lumpen den skivan gick flitigt på ”luckan”. Jag mins att den musik jag spelade fick epitetet ”rymdmusik” av mina lumparkompisar vad dom nu kunde mena med det. Men det är ju kanske så att Deep Purple och Santana inte upplevdes som särskilt jordnära. Cat Stevens konverterade till Islam och blev Yusuf Islam 1978 tror jag. Enligt Wikipedia har han 60 miljoner album.

1969.

Jag hade lite svårt för elgitarr vid den tiden framför allt Jimi Hendrix med flera. Men när jag satt på min kammare med transistorn så presenterades i radion Jethro Tulls andra skiva STAND UP och låten WE USED TO KNOW med dess Wah-Wah gitarr och jösses vilken dörröppnare.                                                                                                                      Det var början på en era av elgitarr musik ja till och med Jimi Hendrix. Det hade jag aldrig trott. Det handlar mycket om att öppna dörrarna/sinnena när man lyssnar på musik i allmänhet och ny musik i synnerhet.

THE MOODY BLUES / SEVENTH SOJOURE 1972

Etta av dom ljusare minnena från den tiden är när min kompis Karl-Erik och jag puttrade runt i hans MG-Midget en dragig historia (cabriolet) och lyssnade på den nyutkomna THE MOODY BLUES / SEVENTH SOJOURE 1972 i hans kassettbandspelare. Det blev många LP-skivor med The Moody Blues efter det.

WILCO

2002 var jag på vidareutbildning inom digitala bilder. Som fotograf på VÄRMLANDSARKIV hade jag blivit digital. Vidareutbildningen var i Göteborg.

På lunchrasten gjorde jag en sväng till Masthuggtorget och BENGANS skivaffär. Där kunde man tala om utbud. Jag var svårt inne på Blues på den tiden så här fans möjligheter att göra fynd.

Jag gick där och bläddrade och som underhållning spelades något nytt som jag inte kände igen. Det lät riktigt bra så jag frågade vad det var för något? Det är WILCOs senaste YANKEE HOTEL FOXTROT. Jaha tänkte jag det är ju inte blues direkt utan någon form av AMERICANA lite modernare country. Jag bläddrade vidare i mångfalden av blueshyllorna och i bakgrunden spelades flera riktigt bra låtar så jag frågade vilka är detta? Samma skiva. Tidsnöden gjorde att jag kom ut med WILCOs senaste. YANKEE HOTEL FOXTROT blev inkörningsporten till en lång rad med WILCO cdskivor.

WILCOs YANKEE HOTEL FOXTROT dokumenterades med filmkamera av vänner till bandet och som visades i SVT för några år sedan.

Det blev en mycket märklig historia. WILCO fick en summa pengar av sitt skivbolag för studiotid till att fortsätta med sin succé SUMMERTEETH. Men bandet hade större ambitioner och överproducerade den nya skivan YANKEE HOTEL FOXTROT till något som skivbolaget inte gillade.

I dokumentärfilmen framgår motsättningarna tydligt. Det slutade med att bandet fick behålla materialet och gick ut till andra bolag. Det fanns två riktigt intresserade var av ett fick uppdraget. Det visade sig att vinnaren var ett dotterbolag till det bolag som refuserade YANKEE HOTEL FOXTROT.

UNCLE TUPELO ombildades till WILCO med frontfigurerna JAY FARRAR och JEFF TWEEDY.

UNCLE TUPELO han göra fyra fullängdare No Depression 1990 – Still feel gone 1991 – MARCH 16-20. 1992 och Anodyne 1993.

Innan YANKEE HOTEL FOXTROT spelades in han Wilco med ett samarbete med BILLY BRAGE.

Den store WOODY GUTHRIE, en av Bob Dyllans förebilder, bodde och levde med sin familj på MERMAID AVENUE sena1940 och tidigt 1950talet där han skrev hundratals låtar som aldrig spelades in. När han dog lämnades texterna till Billy Brage och Wilco som tonsatte dem var av 28 kom ut på skivor med titeln MERMAID AVENUE och MERMAID AVENUE VOL II. Efter YANKEE HOTEL FOXTROT lämnade Jay Farrar Wilco och bildade SON VOLT som släppt några skivor men Jay har även gjort några soloalbum SEBASTOPO1. Jag har följt Wilco även efter att Jay Ferrar lämnat och tycker väl att han tog med sig en väsentligare del från Wilco som istället blev ett energiskt rockband.

The Spencer Davis Group

har ju gjort ett antal avtryck i musikhistorien. Ett som jag har minnen med är förstås This Hammer från 1966. När vi grabbar skulle ut på helgkvällarna så spelades det musik och då kom det återkommande förslaget att ”SPELA HAMMARN” vilket naturligtvis hörsammades.

The Spencer Davis Group han med en hel del riktigt bra låtar innan STEVE WINWOOD gick vidare till TRAFFIC 1967.